Här kommer den sjunde och sista delen i serien om vänsterns förhållningssätt till kärnkraften. De första delarna kan läsas här:
Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 1
Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 2
Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 3
Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 4
Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 5
Vänstern bör göra upp med sitt slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften – del 6
Baserat på fakta och empiri skulle en alltså istället kunna hävda:
- Kärnkraften är säkrare än andra energikällor.
- Kärnkraften lämnar efter sig bränsle som kan återanvändas och leverera 50-60 gånger mer energi än vad det gjort hittills.
- Kärnkraften är dyr men billigare än alla andra energikällor.
- Kärnkraftens bränsle, uran, är förvisso en ändlig resurs men tillräckligt vanligt förekommande för att förse mänskligheten med energi under tusentals år.
- Kärnkraften ökar inte risken för spridning av kärnvapen mer än förekomsten av strålbehandling mot cancer.
Det tycks alltså vara så att argumenten mot kärnkraft brister när en synar dem i sömmarna. Kan det kanske vara så att vänster- och miljörörelsens hållning i frågan inte alls är baserad på fakta utan rent ideologiskt betingad?
Det tidiga kärnkraftsmotståndet är bland annat sprunget ur den folkrörelse som kämpade mot kärnvapen och provsprängningar. Kopplingen dessa företeelser emellan är således gammal men lika felaktigt nu som då. Motståndet har också sina rötter i tillväxtkritiska miljö- och vänsterorganisationer som snarare var negativa till konsumtionssamhället än kärntekniken, eller för att citera motståndsmannen Fredrik Sjöberg [58].
Först något om bevekelsegrunderna. För det var inte rädslan, utan något annat. Och det är förstås farligt att göra sig till tolk för andra, men jag vill påstå att vi yngre, väl pålästa miljöaktivister främst var ute efter att bekämpa resursslöseriet som sådant, och konsumtionssamhället, och i den mån vi oroade oss var det inte för strålskador utan mera för den hårt centralstyrda kontrollstat som tycktes vara en av kärnkraftens grundförutsättningar. Det var faktiskt vår framtid striden gällde, och vi strävade mot ett samhälle som kunde bli svårt att förverkliga om den äldre generationen byggde fast landet i elberoendets rävsax. Ungefär så. Avfallsfrågan var givetvis viktig, men inte central.
Internationellt ser en samma tendenser. Det var snarare möjligheterna kärnkraften förde med sig, billig och säker energi i överflöd, som en motsatte sig, snarare än tekniken i sig [59].
If you ask me, it’d be a little short of disastrous for us to discover a source of clean, cheap, abundant energy because of what we would do with it. We ought to be looking for energy sources that are adequate for our needs, but that won’t give us the excesses of concentrated energy with which we could do mischief to the earth or to each other.
Giving society cheap, abundant energy … would be the equivalent of giving an idiot child a machine gun.
We can and should seize upon the energy crisis as a good excuse and great opportunity for making some very fundamental changes that we should be making anyhow for other reasons.
Let’s face it. We don’t want safe nuclear power plants. We want NO nuclear power plants.
Allt eftersom tiden har gått har detta motstånd cementerats inom vänster- och miljörörelsen och blivit synonymt med den. En har inget intresse av att bidra till att förbättra kärnkraften, den ska avvecklas till varje pris. Detta trots att de många av de tidigare ledande motståndarna [73] nu bytt sida, till exempel medgrundaren av Greenpeace, Patrick Moore [60].
In the early 1970s when I helped found Greenpeace, I believed that nuclear energy was synonymous with nuclear holocaust, as did most of my compatriots. That’s the conviction that inspired Greenpeace’s first voyage up the spectacular rocky northwest coast to protest the testing of U.S. hydrogen bombs in Alaska’s Aleutian Islands. Thirty years on, my views have changed, and the rest of the environmental movement needs to update its views, too, because nuclear energy may just be the energy source that can save our planet from another possible disaster: catastrophic climate change.
Feministiskt Initiativ är åtminstone ärliga med sitt uppsåt när de i sin avsiktförklaring öppet redovisar att anledningen till att de vill höja skadeståndsansvaret för kärnkraftsoperatörer inte syftar till att skydda eventuella drabbade [61]:
Fi ska verka för att avvecklingen av den svenska kärnkraften snabbas på genom att skadeståndsansvaret ökar till minst 100 miljarder kronor.
Nu när grön tillväxt är det nya mantrat och behovet av ren energi globalt sett är tydligt är det dock svårt för rörelsen att spela samma kort som tidigare varför kärnkraften kritiseras på andra sätt. För att inte tappa ansiktet har kärnkraftskritiken blivit ett mål i sig. Då sanningshalten i denna kritik är tvivelaktig för att uttrycka sig milt uppmanar jag härmed vänster- och miljörörelsen att omvärdera sitt motstånd till kärnkraft eller åtminstone att inte kategoriskt motsätta sig den. Väljer en trots allt att fortsätta med kritiken bör en vara öppen med att den är vetenskapligt grundlös och baserad på känslor.
Då energifrågan är en av de viktigaste frågorna mänskligheten har att lösa blir det för mig svårt att ta både vänster- och miljörörelsen på allvar i och med detta slentrianmässiga förhållningssätt till kärnkraften.
Referenser
[58] http://www.svd.se/kultur/radda-var-vi-aldrig_6115461.svd
[59] http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_anti-nuclear_movement
[60] http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/04/14/AR2006041401209_pf.html
[61] http://www.feministisktinitiativ.se/for_en_feministisk_politik.php#j1
[73] http://www.theguardian.com/environment/2014/sep/10/friends-of-the-earth-nuclear-power-bbc-report